Vår ordförande Thomas Ekberg får idag utrymme i en debattartikel i Aftonbladet. Läs den gärna här:
Den svenska älgstammen har under ett antal år minskat drastiskt. Älgen så sällsynt att den till och med har föreslagits för röda listan över hotade arter.
Chansen att du ska få se en frilevande älg under din skogsvandring är i dag minimal. Ändå tillåter våra myndigheter avlivning av älgkor, med fullt livsdugliga foster i livmodern. Allt för virkets skull.
Att vårt svenska nationaldjur står i strykklass bland de stora hjortdjuren är kanske inte en överraskning för den som följer debatten. Stor samstämmighet råder, både bland forskare och jägare, om att det är skogsbrukets ensidiga produktion och plantering av barrträd som berövat älgen grundläggande betingelser för överlevnad.
Ovanpå detta kommer en jakt som på de stora bolagens marker, efter samma bolags direktiv, inriktats på att drastiskt minimera den förment skadliga älgen till förmån för virkesproduktion.
Vad är det då som händer?
Älgen är, liksom många av våra viltarter, beroende av allsidig föda. Detta kräver en allsidig skog, alltså en skog med flera olika sorters träd. Ju större landområden som täcks med enbart gran- och tallplanteringar, desto mindre föda.
Älgen måste då äta vad den kan för att överleva. Det drabbar skogsbrukets planteringar. Älgar föredrar inte tallplanteringar, men de går dit när ingenting annat finns att äta. Betesskador uppstår.
En första slutsats är att ett skogsbruk som också sparar blandskog och uppmuntrar foderproduktion får färre problem med betesskador.
En följd av de självförvållade betesskadorna blir att det vinstdrivande skogsbruket vill minimera älgstammen. På många håll uppmuntrar man också överskjutning av älg, vilket minskar stammen ytterligare.
Vissa stora markägares älghat – vi skräder inte orden här – är omvittnat bland oss jägare. Följderna av sådana känslor leder till hemska felslut, här med lika hemska följder för den redan hotade älgen.
Ett exempel på en sådan följd är att Länsstyrelsen i Blekinge nu givit tillstånd till avlivning av en älgko och hennes fjolårskalv. Markägaren, som anser att kon och hennes avkomma skadat tre hektar plantering (av 1 100 hektar mark), vill enkelt ha bort problemet.
Eftersom älgkon sannolikt är dräktig, kommer hennes foster att vara livsdugligt, eller livsdugliga, när nu kon avlivas. Mycket få jägare tycker att detta är etiskt försvarbart.
Markägaren har heller inte vidtagit de åtgärder som vi menar bör krävas innan man avlivar en förmodad skadegörare. Djur kan skrämmas bort, vilket en konsulent från Svenska Jägareförbundet också konstaterat. Alternativt foder kan enkelt produceras.
Föreningen Sveriges jägare (FSJ) tycker att avlivningsexemplet är motbjudande. Vi har därför överklagat Länsstyrelsens tillstånd och krävt inhibering av åtgärden. Vi har också valt att polisanmäla markägaren.
Trots att det inte finns en tydlig lagöverträdelse, vill vi ha rättssystemets bedömning av hur hårt man får trampa på etiken för att skydda egna ekonomiska intressen. Att uppmana jägare, som är de som kommer att stå för avlivningen, att döda förmodat högdräktiga djur är, menar vi, ett tydligt övergrepp mot den djuretik vi fått med modersmjölken.
Mot bakgrund av älgens situation i våra marker, blir också markägarens och Länsstyrelsens beslut en felaktig signal till natur-Sverige: virkesproduktion i ett gammaldags, exploaterande produktionssystem anses utan förbehåll vara så viktig att en art som på vissa håll i landet är tydligt hotad, nu också kan decimeras på mycket tvivelaktiga grunder.
Jakttidens betydelse upphävs med det aktuella beslutet. Jakttiden för älg förkortades till den 31 januari just därför att man ville minimera risken att skjuta högdräktiga kor. Länsstyrelsens beslut medger avlivning längre än så.
Om detta skadedjurssynsätt blir accepterat, kan snart andra arter få stryka på foten till förmån för just produktion i ett ensidigt produktionssystem. Behöver vi det?
Att ha ett så snävt perspektiv på skoglig verksamhet att man anser att älgar som äter ska avlivas är trångsynt. Att dessutom vilja avliva enstaka högdräktiga djur därför att de behöver näring till sin avkomma är helt förkastligt. Förfarandet, eller tendensen, måste därför prövas i alla, möjliga instanser.
Det blir allt tydligare att vårt skogsbruk behöver se längre än till de kortsiktiga vinstintressena. Marken tillhör förvisso markägaren, men de vilda djur som lever av marken utgör en viktig del av våra gemensamma naturresurser.
Till markägarens skyldigheter hör därför att förvalta de vilda djuren på ett sätt som garanterar livskraftiga viltstammar. Självklart ska markägaren ha vinning av sin verksamhet, men lika självklart borde vara att verksamheten också skall garantera en framtida förekomst av vilda djur.
Alltså: Om vi tar ut resurser (virke) ska vi också sätta in resurser (tillåta foderproduktion) och detta borde vara en grundsats för var och en som fått förtroendet att förvalta svensk natur.
Föreningen Sveriges jägare vill ha livskraftiga, friska viltstammar i landet. Vi jagar, men i jakt finns också ett lika vitalt som svåravlivat mått av vård och bevarande. Vi vårdar viltstammarna med foder, saltstenar och bössa därför att de i slutändan ska finnas kvar till kommande generationer.
Den sortens naturbruk borde vara ett föredöme. Avlivning av högdräktiga älgar är det inte.
Thomas Ekberg, ordförande Föreningen Sveriges jägare
